luminixe

11 juni En oönskad storm och bär.



Det har varit soligt. Det har varit regn. Mys kvällar med bär och massa tjejsnack. Korta promenader och att vara orolig. Totalt förstörd på insidan. 

Tisdag; Skolavslutningen vart kort och ganska så bra. Vi fick våra betyg. Sagt hejdå till våra två underbara lärare som jag på något sätt kommer sakna. När det var slut, träffade jag Iago och efter en stund var Zejnep med oss. Vi satt vid Lindholmen i ungefär en timma och då var det dags för mig att åka hem. Zejnep gjorde mig sällskap på vägen hem och lånade 2 böcker utav mig. Jag blev lite smått förvånad när jag fick reda på att hon gillade att läsa. No offence, men du verkar inte vara någon som läser så mycket! :D 
Jag spenderade resten av dagen med min syster, E. Vi såg på de nya avsnittet av Game of Thrones vilket vi skulle göra förrigår men det blev inte så. En utav de bästa avsnittet jag har sett so far med Jon Snow. "You know nothing, Jon Snow" -Ygritte, blev tårögd när den scenen kom upp. 
Men det är ju after all "Game of Thrones" så det skulle hända förr eller senare. 

Idag har jag i stort sett städat hela huset helt själv. Nu när mamma har brytit benet är det inte mycket hon kan göra. 
Det blev rent och fint så det är jag glad över. Köpt hem nya blommor, och fruktträden växer snabbare än vad jag trodde. 
Har tagit fram en massa t-tröjor jag köpte i December. Hittade dessutom den jag fick av syster E, när hon var i London. Vit med svart latex. 

Morbror var här för att hälsa på mamma igår, och han hade med sig körsbär och jordgubbar, det godaste som finns to be honest! Så på kvällen satt vi på bakgården med syrran och hade "serious talks" och tjejsnack. Det har jag verkligen saknat. Vi åt en massa bär och drack te för att inte frysa. Sen så fick vi sällskap av grannens söta katt. 
Jag somnade runt 2 på natten, jag mådde illa och var allt för orolig. Jag gick upp runt 4 på morgonen och somnade inte föräns klockan var 6-7 och så klart så börjar alarmen ringa. Lyckades sova i ca 2 timmar till så det löste sig till slut. Jag glömde nästan ta Levaxinet, men jag hann ta den i tid ändå. 

Nu ska jag ner för att hjälpa mamma med hennes sprutor och andra mediciner. 

När man verkligen försöker bygga upp, steg för steg men det rasar ner och man börjar bygga på nytt. Man hoppas inte så mycket som man gjorde när man började, man inser vilka fel man gjorde, och då blev allt ljusare. För stunden. 
Så komplicerat, jobbigt. När man bara har lust att ge upp, men man ser de ljuset i en person som ingen annan ser. Inte ens själva personen. 
Hen kanske vägrar att kämpa, hoppas, och bara har viljan att ge upp. Men jag är villig att kämpa för två. Hur svårt det än skulle bli. Jag tål all smärta, all stress och panik. Jag kan torka bort tårarna. Jag skulle kunna göra vad som helst, men om inte du är villig att bli fri. Är det inte mycket jag kan göra. 
Du måste ha den viljan. Att kunna flyga fritt. Visst kommer du att ramla, men du kommer stå upp på fötterna igen. Och flyga fritt igen, som du en gång gjorde. Det kanske inte händer första gången, inte andra gången heller, men tredje gången händer det! Tro på dig själv. För en gång skull, gör det! 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas