luminixe

4 november En vanlig skoldag och ännu en ängel som lämnat oss.

Alarmet satte igång 06:30, men jag kunde inte gå upp ur sängen föräns klockan var 07:10, tiden jag egentligen skulle ut. Kroppen kändes allt för tung och jag koncentrerade mig på att dagen inte skulle vara så dåligt som jag hade tänkt mig. Klockan 08 var jag äntligen på bussen och var stressad och tänkte på vad för ursäkt jag skulle hitta på för att jag var än en gång sen, men sen kom jag på att lektionen var inställd och jag egentligen började 09:45. Ibland så avskyr jag den guldfiskminnet som jag har men det löste sig ändå, jag använde den tiden för att plugga till lärande och utveckling och fick någonting gjort. 

Efter den andra lektionen gick jag och Wiktoria tillbaka ner till första våningen där vi skulle ha naturkunskap. Så utmattad som vi två var somnade vi nästan på bänkarna, som alltid fick hon mig att skratta som bara hon kan. 
Lektionen var som den alltid är, läraren går igenom kapiteln än en gång och eleverna sover på bänken och låtsas lyssna fast än några utav dom sover med munnen öppen. Tiden gick fortare än förväntat, så var det dags för andra naturkunskaps lektionen, labbet. Istället för att ta på oss de vita, långa rocken fick vi förbereda oss för den stora proven som är om ca en månad. Vi fick även sluta tidigare för att vi jobbade bättre än vad han förväntade sig antar jag och så var skoldagen över. 

Det var planerat att jag skulle träffa Olof 16, men klockan var bara 14. Jag gick runt och runt, till slut befann jag mig vid alla bok affärer. Alltså paradiset. Men den här gången fick jag ångest över hur många böcker jag ville ha men att jag behövde spara alla pengar till maten jag behöver köpa om jag ska fortsätta med min lilla diet. Det visar sig att allt som skrevs om dom var sant, för det funkar verkligen. Jag känner att jag redan behöver köpa ett par nya jeans för de jag har nu är nästan 2 storlekar för stora... 
Men böckerna tittade på mig på de sättet bara dom kan göra.. "köp mig, köp mig också!" Till slut började jag gå mot espresso house, köpte en latte (jag är verkligen tacksam över att caféer har laktosfri mjölk) och satte mig längst ute i kanten, tog fram datorn och fortsatte på arbetet om solceller. Jag märkte inte hur snabbt tiden gick, för 1 timma senare (vilket kändes som 20 minuter max) var han redan där. 

Efter en stund var det dags att gå vidare, Ebba var i centralen om 15 minuter så jag väntade på henne och tog chansen att röka min sista cigarett för dagen. Vi gick runt i nordstan en stund och pratade om allt och inget som bara hon och jag gör. Hon är så underbar. 

På väg hem får jag ett meddelande om att jag ska ringa Senap. Jag trodde att jag skulle få höra henne skämta om något eller bara prata med mig randomly som hon brukar göra men istället får jag höra massa hemska saker som har hänt. Jag förstår mig inte på vissa saker. Varför? 
Det går bara inte att smälta in något sånt men jag antar att livet går vidare hur svårt det än blir. Det är lätt att säga det men så svårt att vara den som går igenom det. Det kändes dock skönt att höra henne skratta efter ett tag. Det gjorde min dag. 

Just nu ska jag fortsätta skype:a med David, se till att håret är ordentligt torkad och sedan försöka somna om det går. Jag känner mig trött och har ont i kroppen efter de två gångerna jag snubblade i skolan och fick blåmärkena på axel och benet. Dagen gick som jag förväntade mig, men David får mig att tänka positivt ändå. Jag vet inte riktigt hur han lyckas, men det gör han bara.. 


"Du lämnade oss för tidigt, men jag är säker på att du har det bättre där. Vila i frid, vi kommer att sakna dig" 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas